|
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
MUSEETS HISTORIA OCH KONCEPT
Marionettmuseet grundades 1973 inom ramen för verksamheten vid Marionetteatern som Michael Meschke hade startat 1958 och sedan ledde i fyrtio år.
Museet omfattar dels internationella samlingar av teaterfigurer mm, inte minst från Asien, som införskaffats under teaterns världsomspännande turnéer, ofta med hjälp av lokala expertvänner och dels teaterproduktioner från främst Marionetteatern.
1963-1987 var verksamheten administrativt knuten till Stockholms Stadsteater AB. Därefter fortsatte den som egen stiftelse. Till 2003 fanns teatern och museet i anslutande lokaler. Trots små resurser och flera omflyttningar har museet kunnat genomföra utbyte i Sverige och internationellt, t ex med Stadtmuseum München 1981, Louvremuseet, Paris 1986, med New York, New Delhi (Indira Gandhi National Centre for the Arts), Charleville-Mézières osv.
Bland museets egna utställningar märks:
"Miró i dockteatern" 1983, med konstnärens originalfigurer till "Morí el merma".
"Afrika-dockteatern" 1984, i samarbete med Musée de l´homme, Paris.
"Svenska dockmakare" 1998, en generalinventering med ett sjuttiotal konstnärer från Isaac Grünewald till nutid.
1998 genomfördes en stor nygestaltning av museet som invigdes med utställningen "Tadeusz Kantors livsverk".
1990 tilldelades museet ett "European Museum of the Year Award" (EMYA) av Europeiska Unionen.
2001 representerade museet Sverige som ett av fyra initiativtagarländer till en EU-stödd inventering av Europas dockteatermuseer. Den finns nu på CD-Rom: "Where are the Puppets?".
2003 gick Marionetteatern och Marionettmuseet av främst ekonomiska skäl skilda vägar. Teatern integrerades med Stadsteatern medan museet fortsättningsvis förvaltas av stiftelsen, med uppgift att vidareutveckla det och säkra dess framtid.
2005 flyttade stiftelsen verksamheten till nya lokaler på nuvarande adress. Där lagras och vårdas samlingarna med erforderlig professionell hantering i avvaktan på en statlig utredning om museets framtid.
Till skillnad från levande skådespelare är teaterdockor inte bara aktörer som uttrycker roller i ett skådespel utan även konstföremål. Det gör teaterdockor värda att betrakta så att säga "i närbild", utan vitriner, med möjlighet att beröra och t o m pröva manipulation. Deras uttryck, form och material och deras mångskiftande speltekniker vittnar om teaterdockornas kulturella, antropologiska och sociala kontext. Därför exponeras figurer i möjligaste mån i deras ursprungliga sammanhang, t ex i en by i Rajasthan, i mörk indonesisk natt eller på tatamimattor i ett japanskt rum med rispappersväggar.
